Br.Caesarius:

TACK till Gud och Er alla, må Ni var och en bli rikt välsignade för allt det Ni gett.

Kontrovers kring Enhetens kyrka?
I första hand är det väl Ulf Ekman som drabbats av det. En amerikansk evangelikal tidskrift, Charisma, redogör för hans, som de nog tycker, äventyrliga nyorientering mot förståelse för och kanske rentav enhet med katoliker och ortodoxa och pekar bl.a. på hans engagemang för Enhetens kyrka (med de andra som skrev på uppropet för den och den ekumeniska deklarationen om klosterlivet från den 17 januari). Inte kan väl kristen enhet tänkas tillsammans med dem, säger alltjämt en del av dem som präglats av inlärda läxor om påvekyrkans villfarelser och väl också ibland har haft eller hört om erfarenheter av katolsk eller ortodox intolerans mot protestantisk mission på deras klassiska marker.


En gammal vision

Lärarparet Borgstedt verkade kring förra sekelskiftet i Östanbäcks skola. De hade två döttrar, som förblev ogifta livet ut, Aina och Rosa. Vi mötte dem 1970 när vi köpte deras gamla hem, skolan i Östanbäck. De kom från första början med i vår mässa varje söndag, så länge de orkade, ja, en till den morgon hon drabbats av stroke och fick de sjukas smörjelse i stället för kommunionen. Det var Rosa, den stilla, praktiskt tjänande, kallskänkan som cyklade till Sala för att bidra till levebrödet. Aina var musiklärarinnan och kantorn bl.a. i Sala sockenkyrka, med idéer och visioner. En var den av kyrkan på berget bakom det hus föräldrarna låtit Anders Diös, då med sitt företag i Sala, bygga åt dem i slutet av 20-talet på andra sidan vägen där skolan låg Men det var väl här i samma hus som detta skrivs, den första skolan, från 1925 enbart bostad för lärarna, som annars fick campera ihop med skolan, som det drygt 73 år gamla dokument som syns här, väl ganska läsbart, blev nedtecknat. Det tillkom efter det stora ekumeniska möte som ärkebiskopen.

Nathan Söderblom i Uppsala hade sammankallat till augusti 1925. Unika glasmålningar i korfönstren i den lokala församlingskyrkan i Kila några decennier senare, vittnar i varje fall om hur inspirationen från mötet 1925 hade nått ut på den västmanländska landsbygden. Ty där ser man ärkebiskop Nathan och den grekisk-ortodoxe patriarken Photios av Alexandria, som hade hörsammat hans kallelse till kristenhetens möte. Påven (Pius XI då) gjorde det ju inte den gången. Så kom i slutpredikan i Uppsala domkyrka de bekanta orden från värden på platsen: Johannes är här, kärlekens och innerlighetens apostel (nämligen östkyrkorna) och Paulus, trosrättfärdighetens förkunnare (protestanterna) likaså, men Petrus, lärjungakretsens främste och talesman (Rom!) dröjer ännu. 64 år senare kunde en annan ärkebiskop av Uppsala hälsa påven Johannes Paulus i Uppsala domkyrka med att citera de orden och säga: Nu är Petrus här - och han heter Johannes Paulus!


Tecken
Tre Östanbäcksbröder fick faktiskt på sin färd till gudstjänsten i Uppsala domkyrka med påven Johannes Paulus den 9 juni 1989 alldeles i backen nedanför klostret häpna se ett vilsegånget får springa över vägen. Vem kunde då låta bli att tänka på den Uppståndnes ord till Petrus: Var en herde för mina får? Annars har det här mest handlat om korpar, som i texten som drabbade bröderna första dagen de hörde om Östan-bäcks skola, 1 Kung 17:2-6 - eller när tolv korpar sågs kretsa över den planerade kyrkplatsen förra sommaren.


Successionen Söderblom-Ekman
Nog är det i varje fall fascinerande att se, hur man faktiskt kunde säga, att huvudpastorn i församlingen Livets Ord i Uppsala nu axlar den fallna manteln efter ärkebiskopen av Uppsala - om det gäller ekumenik som möte mellan kristna? (Komiskt att företrädaren till Söderblom också hette Ekman, förresten!) När tas första spadtaget? Ständigt på nytt har frågan kommit till oss under året som gått efter presentationen av modellen den 17 januari och den ekumeniska deklarationen om klosterlivet då, med särskild rätt från alla Er som som satsat med gåvor till och böner för Enhetens kyrka: Hur långt har Ni kommit? Är spaden i jorden? Och nu kan vi våga säga: Vi hoppas på 2009, kanske rentav på att vi till 50-årsminnet av bildandet av vårt brödraskap i febr 2010 kan ha bottenplattan på plats med kryptan och dopgraven* . Närmast ligger nu iordningsställandet av parkeringsplats för transporter till bygget liksom för bussarna med de många som kommer i dem, pilgrimer eller bara turister. Ritningarna måste bli färdiga i detalj, så att vi kan gå in med ansökan om bygglov. Med 200 000 till skulle vi kunna våga be om lån för att finansiera bottenplattan och kryptan. Så får vi vänta på att Herren - Han är den som till sist bygger huset (Ps 127:1) - ja, Han själv genom sitt folk förser oss med möjligheterna att gå vidare mot förverkligandet av denna symbol för kristenhetens samling kring evangeliet om Jesus, Gud som blev människa - vad är mera humanism?! - den Odödlige som blev korsfäst, verkligen utstött bland kriminella och dem som är mest utanför samhället och så den som vann Livet efter döden för sig och alla människor som tar emot det från Honom. I tron tackar vi för Hans kyrkbygge i hela världen och går vidare med Er hjälp. Vi bygger tillsammans med Er.


* Skall en klosterkyrka ha dopfunt/dopgrav? Så frågar en som kan traditionen. Och svaret är nog: Idag måste klostren också vara missionsstationer i det nygamla hednaland, där ättestupan förefaller vara på väg tillbaka liksom sedan länge undanröjandet av oönskade barn (på kemiskt-tekniskt så mycket mer förfinade sätt).